Anna-Lena Emdén signerar vårt älsklingstyg, "På Zoo"
Alla har vi våra intressen, var och en är insnöad på ett eller annat.
Dom som känner eller följt mig vet att jag älskar textil och formgivare från
förr och en av dom främsta som inspirerat och inspirerar mig är Anna-Lena
Emdén.
Förra sommaren började vi tillsammans med Emelie med bloggen En brokig blandning (som är lika fascinerad
av Emdéns fantastiska produktion) fundera över om vi skulle be att få komma
hälsa på vår hjältinna. Från att drömskt prata om planen för ett år sedan, stod
vi rosenröda om kinderna på Anna-Lenas trappa för att ringa på dörrklockan i
sommar. När vi väl kommit in fick vi en rundvandring både i Anna-Lenas hem och
den personliga, lummiga trädgården med massor av vindruvor. Det var fantastiskt
att få se hennes produktion från alla år som sträckte sig över en vid skala av
konstnärlighet. Anna-Lenas produktivitet tycker jag är väldigt lekfullt,
humoristiskt, färgsprakande och mångfacetterat. Genuint för hennes produkter
som hon exempelvis gjorde för IKEA är att hon låter nyttjaren av hennes produkt
själv ta del av det lekfulla och aktiva. T.ex. visade Anna-Lena en
förvaringshylla i papp med tillhörande lådor vars sidor var i olika färg och
mönster så att man kunde välja hur hyllan skulle se ut framtill själv. Jag
observerade även att konstnärinnan även använde sig finurligt och många gånger
flerdimensionellt av text i sina verk.
En tavla som jag fastnade för
föreställde en kvinna i ett kök. Hon är omringad av frukt och grönt som en ram
runtom sig, hållandes ett kålhuvud i sin hand, yttrandes orden "Gift eller
inte gift, det är frågan". Sentensen i tavlan handlade om besprutning och
gifter vi konsumerar i våra frukter och grönsaker, men tillika fick Anna-Lena
med både Shakespeare och kvinnofrågan.
En annan tavla som mitt
kvinnokampshjärta tog till sig hängde på en hedersplats ovanför Anna-Lenas säng
och föreställer tre karaktärsstarka damer. Med rosa boxningshandskar, principfasta
poseringar en övertygande bicepsomkrets lever damerna upp till sloganen samt namnet nertill
på tavlan, ”Upp till kamp”.
Att jag uppfattar Anna-Lena som en verklig konstnär
är hennes sätt att arbeta utan utstuderad plan, på det sättet begränsas man
inte heller i sin verksamhet. Hon berättade för oss att hennes produkter ofta
fick växa fram fritt under arbetets gång och begränsar inte heller sig till material utan använder sig av ett stort omfång olika materialurval.
Anna-Lenas tredimensionella, stickade
madonna med Jesusbarn ansågs provokativ när den skulle ställas ut i ett samarbete med Svenska kyrkan.
Vi hade med oss en hel del tyger av Anna-Lena som vi tänkte skulle vara
roligt för henne att se igen. Det blev mycket prat och funderingar runt
köksbordet när dom plockades fram. Anna-Lena plockade fram ett gäng diabilder som vi fick titta genom.
Det var väldigt intressant att få höra
bakgrunden bakom vissa tyger och information som man annars aldrig blivit
varse. Ett av både mitt och Emelies favorittyger "På zoo", var
Anna-Lena inte alls så förtjust i själv och tyget med Körsbärsbarnen, som jag
även tycker oerhört mycket om, berättade Anna-Lena en intressant anekdot. När
Anna-Lena hade slutfört och sänt in mönstret för Körsbärsbarnen skulle det
tryckas upp utomlands för IKEA. Det var på den tiden när mönstren ännu ritades
av och kopierades från dom ursprungliga, och nästa gång Anna-Lena fick se
mönstret tyckte hon några av figurerna var förskräckliga. Bl.a. en pojkfigur
hade konstiga tänder och händerna såg inte alls ut som Anna-Lena ritat dom. Hon
bad t.o.m. att tyget inte skulle tyckas upp, men då var det redan för sent med
den saken. En rolig historia vi fnissade till där runt matbordet i det mysiga
köket, men som förmodligen inte var så underhållande när det begav sig.
Eftersom jag syr mycket i Anna-Lena Emdéns tyger ville jag med
skräckblandad förtjusning frågade vad hon anser om att göra nya produkter av
hennes tyger och mönster. Till min lycka tyckte Anna-Lena att det var en bra
sak, och jag kan lägga mina samvetskval och funderingar kring den frågan bakom
mig.
Naturligtvis fick vi även en idolbild.
Timmarna rullade på medan vi sög i oss all information, ställde frågor,
lyssnade och tillika försöka smälta vetskapen om att vi faktiskt satt där
tillsammans med en av våra favoritdesigners. Efter både en underbar
couscous-sallad, kaffe och hembakad paj samt det mest utsökta sällskap, följde
Anna-Lena oss ut på trappan där vi stått på darriga ben tre timmar tidigare.
Med märkbart lättare fötter lämnade vi hennes fina hem med ett leende på
läpparna, väldigt lyckliga och inspirerade för framtida projekt.
Alla bilder i blogginlägget är taget av fina flickan Emelie till höger i bilden. :)
Vad roligt!! Tänk så bra att ni vågade fråga. Hon verkar vara en skön dam, verkligen!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaHittar in på din blogg genom att jag googlade på spjälsängsskydd… Det kom upp en bild på ett fantastiskt skydd du har, vitt med orangea elefanter på! :)
Det är helt fantastiskt! Vi ska använda min mans spjälsäng från glada 70talet, den är i precis denna orangea färg.., Så min fråga är ju alltså, är ditt spjälsängsskydd till salu? :)
Hälsningar Åsa från Åland